lördag 10 januari 2015

nej jag e inte bitter

Jag har aldrig i hela mitt liv åkt en så långsam klassisk sprint som jag gjorde idag - för jag har aldrig haft så dåliga skidor.
Av de sammanlagt 5 stigningarna släppte skidorna i alla utom den sista. Inte bara ett tjuvsläpp utan hela jävla vägen i varenda jäkla backe.
Jag blev förvånad över att det kunde vara 30 åkare som rundade banan långsammare än mej, kanske de åkte omkull allesammans.
Det mest frustretande är att veta att med en bra dag hade man kunnat ta sig vidare, det var inte så omöjligt som man först hade trott...


Just nu är jag bara så arg och ledsen att jag inte vet om jag ska slå sönder något eller bara sitta ner och böla. Så himla onödigt att träna å förbereda sig å åka på en lång resa å sedan inte ens få göra sig själv rättvisa. De slutgiltiga skidorna fick jag 10min före start så det fanns ingen tid för ett sista test. Men hur bråttom jag och pappa än brukar ha inför tävlingar med skidtest så gör han dem alltid noggrannt, följer med till spåret och står där och kämpar tills man säger att man e nöjd. Ett sådant potatisland som jag hade under skidorna idag har jag knappt ens när jag vallar dem själv. Nu tycker säkert någon att jag är oförskämd när vallarna får en känga, men jag kan inte flina upp mig och säga att jag hade ok skidor när de var katastrofalt dåliga. Så idag saknade jag pappa, inte minst efteråt. Intressant att märka att de som gärna solar sig i glansen när det går bra är spårlöst försvunna när man behöver stödet som mest.


Nåt positivt med dagen hittar jag inte, den kunde strykas ur almanackan. Jag avböjer alla peppande kommentarer för det är som att hälla vatten på en gås. Nu ska jag bara sitta och hata världen och skidåkning tills jag kommer på bättre tankar.
En väldigt bra sak är att mina rumskompisar Andrea och Maria är världens bästa.
Och speakern tyckte att jag hade en fin dräkt.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar