onsdag 2 september 2015

Tungt besked från ortopeden

I måndags tog jag en dagstripp till Helsingfors för att besöka otropeden Jouko Alanen. Han hade tidigare sett mina magnetröntgenbilder men ville också se mig live för att kunna göra en korrekt bedömning.

Efter en millimeterprecis undersökning av fötterna kom domen: talocalcanean coaltion. Alltså de sammanväxta hälbenen som jag pratade om tidigare. De andra fynden, senskideinflammationen i underbensmuskeln och ödemet, var orsakade av just talo-grejen. Jag har tydligen haft sammanväxta ben sedan födseln, men besvärats av det först i sommar. Sidorotation i foten är den rörelse som kan reta upp stället (nerven där under), en rörelse som används bl.a. vid löpning och skating. Vid alla sporter utom schack egentligen.

Det finns egentligen inget sätt att behandla det, förutom avlastning. Pari kuukautta, som han sa. Det finns inga styrke- eller rörlighetsövningar, ingen medicin. För dem som har det kroniskt går det att operera, men det var inget han rekommenderade då stället är väldigt känsligt, dessutom försämras rörligheten så mycket att det inte är ett alternativ för idrottare (eller någon som vill vara aktiv hela livet). Kortisoninjektioner kan hjälpa för att få bort värken och kan lugna ner det, men det tar inte bort grundproblemet. Det positiva är att det i extremt få fall är kroniskt, dvs jag kommer att kunna använda mina fötter igen. Det negativa är att det inte finns någon garanti för att fötterna kommer att hålla för den tuffa belstning som en elitsatsning innebär.

Alanen gav mig en kortisonspruta i den ena foten, efter att ha försäkrat mig om att det inte blir värre av den. På så sätt kan jag jämföra om den andra blir bättre. Vi skulle återkommaom några veckor för någon eventuell injektion till, men man kan ju inte spruta in hur mycket som helst heller.

Jag är tacksam över att ha fått träffa nån som verkligen kan sin sak. Inga gissningar, inga luddiga svar. Jag är på ett sätt lättad av att ha fått en diagnos, och över att jag sist och slutligen inte gjort något fel. Jag är född med den här "missbildningen" och med den träningsmängd som skidåkningen kräver är sannolikheten rätt stor för att man kommer att få besvär när skelettet blir mera vuxet, dvs är mindre broskigt. Sedan har det ju inte direkt blivit bättre av att jag cyklade, men det skulle jag ju få göra enligt alla läkare och ortopeder jag träffat innan Alanen. För det var ju bara fråga om ett skavsår elker en irriterad akillessena...

Däremot är det klart att jag är ledsen och bedrövad, milt sagt. Det tror jag ni förstår. Över att mitt huvudmål för säsongen, touren i Ruka, verkar gå åt pipsvängen om jag ska vila fötterna ända till november, minst. Men allra mest sorgsen är jag över att jag inte vet om fötterna kommer att hålla för extrem belastning igen. Jag hoppas ju, och det finns ju en chans att det går hur bra som helst att stegvis trappa upp träningen. Men det finns en risk att smärtan kommer tillbaka när jag väl kommit upp i tuffare träningsmängder (och för mig finns det ingen satsning som är under 110%, då får det vara). Fötterna ska man ju ha hela livet, så jag kommer alltid att prioritera hälsan först. Just nu får jag bara ta en dag i taget, jag lär väl märka hur fötterna reagerar i november-december när jag förhoppningsvis kan använda dem igen!

Det som har varit bra med att hela denhär söka-ordentlig-diagnos-grejen har räckt 4 veckor är att jag fått en tid för att förbereda mig mentalt för att det kanske inte är någon quick-fix. Under tiden jag väntade på reumasvaren hann jag tänka både det ena och det andra kan jag lova. Hade jag besökt Alanen direkt efter Muoniolägret hade jag nog gått in i en depression, helt ärligt. Nu var jag så förberedd man kan bli.

Ursäkta att det här blev väldigt ingående, men jag orkar helt enkelt inte ringa åt alla jag känner just nu. Tack till Mamma, Andrea och Oskar som varit enormt stöttande just i måndags. Andra som peppat mig och muntrat upp mig under de gångna veckorna är exempelvis Malin och Mommo. Jag tror inte ni vet vilken skillnad ni gör!

.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar