tisdag 2 februari 2016

Snart cykelträning?

Tjenis!

För en gångs skull har jag ganska bra koll på de kommande veckorna:

v. 5 & 6 Jobb
v.7-8 Praktik vid Jungmans skola
v. 9 sportlov!
v. 10-11 Praktik vid Jungmans skola


Vecka 7,8,10 och 11 har jag tänkt cykla i motionsfart varje dag mellan Larsmo och Jakobstad, där jag gör min praktik. Jag hoppas och tror att fötterna är med på noterna, i så fall börjar jag cykelträna på riktigt några dagar i veckan fr.o.m. v. 12. Det jag menar med motionsfart är alltså cykling som ett färdsätt, inte som en träningsform! Ingen blir gladare än jag om min plan lyckas!!! Jag borde verkligen komma igång snart om jag ska orka trampa 300km i juni på Vätternrundan!

Det hörs på min röst hur mycket jag längtar efter att få konditionsträna utomhus, sa den mentala tränaren Christoph Treier för några dar sedan när vi pratades vid i telefonen Det är en klar underdrift! Jag försöker att tränga bort det, men jädrar vad jag saknar att bara få bege sig ut i naturen, flåsa måttligt, hitta flowet och bara tankarna flöda. Det där att bara vara och låta kroppen gå lyckas ju inte riktigt på gym, även om jag är tacksam för att jag faktiskt kan hålla igång på det sättet. Många har frågat om jag saknar skidåkningen och tävlandet, och javisst gör jag det, men 100 gånger mera saknar jag nog att bara få träna vad jag vill, när jag vill.

En sak som jag under hela mitt liv tagit för given är att jag kan göra vad jag vill. Vill jag springa i skogen, springer jag i skogen. Vill jag testa på ett vråltufft CrossFit-pass, så gör jag det. Jag älskar att bege mig ut på ett pass eller någon slags pulshöjande aktivitet med någon av mina träningstokiga familjemedlemmar, släktingar eller vänner, och därför är det så jädrans tråkigt att gång på gång inse att heey... det där kan jag inte göra nu! Ibland blir det bara ett kort konstaterande, andra gånger bränner tårarna under ögonlocken. Då känner jag mig som en mes och gaskar upp mig.

Ofta hör man ju folk säga att "man ska uppskatta allt som man tar för givet", men jag inser nog att jag, som så många andra, inte har gjort det. Och då är ju det här ändå inte något livshotande eller kroniskt! Så dagens tips till er alla: var tacksam för din kropp idag, oavsett vad den har för skavanker. Själv är jag just idag supernöjd över mina knän som aldrig besvärat mig :D

Förlåt för att det kommer en massa flummiga tankar hit då och då, men bloggen är ett ganska bra alternativ till terapi :) Och jaa, jag mår bra! Men jag lääängtar efter att träna utomhus!!!!

3 kommentarer:

Anonym sa...

I know the feeling! Kände precis på samma sätt 2014, då kroppen gick på sparlåga. Ännu får jag ju dra i handbromsen, men åååh vad jag uppskattar att överhuvudtaget kunna hålla igång igen! :) Hoppas färdmedelscyklandet går fint!

/Josso

Linda Dahlsten sa...

Alltså Emma, din inställning e så himla bra :) Hoppas att fötterna låter dig cykla till praktiken i vår :)

Emma sa...

Josso: Jag tror att jag kommer att hålla med dig inom kort, när jag får börja på igen, dvs jag kommer säkert att uppskatta miniträningen något alldeles kolossalt sedan! Så visst för det otroligt mycket positivt med sig också, att bli tvingad till en lite annan livsstil!

Linda: Taaack, javisst de hoppas jag med! Om jag blir i riktig kanonform kommer jag en sväng via Jepo också, hehe :D

Skicka en kommentar