onsdag 30 mars 2016

Cykla?!

 
Häromdagen dök det nyaste numret av tidningen Cykla upp.
Svenskarna förstår minsann hur man ska ordna evenemang. De ser inte bara det som händer under själva evenemangsdagen, utan är helt makalösa när det gäller marknadsföring. Flyers på bilfönstret känns lite passé när man jämför med den här tidningen, som bara är ett exempel på deras idéer.
 
Alla som är anmälda till Vätternrundan får en alltså denna blaska sisådär en gång i månaden. Den är fullspäckad med en massa tränings- utrustnings- och kosttips, intervjuer med cyklingsintresserade kändisar samt en massa nördig cykelinfo. Nu när det börjar närma sig tävling kommer det förstås extra mycket info kring hur man ska cykla i klunga, hur man ska undvika skavsår i baken (rubriken löd: underlivsskador) och vad som serveras på de olika stationerna. Om det blir jobbigt på sadeln kan jag alltid se det som en kulinarisk upptäcksfärd!
 
När det gäller min egen träning ser det mörkt ut. Den fjärde och sista praktikveckan började jag åter känna smärtan, så pass illa att det kändes lite i varje steg jag tog. Så nu är cykelträningen åsidosatt. All övrig träning är också satt på hyllan eftersom det bara påminner mig om allt jag inte kan göra. Hur kul är det att vara i gymmet det gör ont att gå från omklädningsrummet till salen? Med mitt temperament blir det lätt så att jag bara gör det hela värre genom att ge kroppen all stryk den förtjänar :D Jag har börjat gå på fysioterapi igen och har en inflammationshämmande kur på gång, så kanske det reder upp sig snart. Tills jag gifter mig kanske?
 
Det är klart att det känns sjukt jobbigt ibland, men då är det bara att böla en stund och rycka upp sig. Bara och bara. Sämre dagar kan jag vakna och bara känna mig helt instängd i min egen kropp. Då brukar jag pyrra en stund, ligga helt apatisk i en halvtimme för att sedan inse att man kunde ha det värre. Det svåraste är att inte ha någon prognos att luta sig tillbaka mot. Handlar det om månader eller år? Eller ska jag ha det här helvetet hela livet? Bättre dagar vaknar jag och tänker: Halleluja, mina fötter sitter faktiskt fast i mina ben! Allra bäst är det förstås om jag tänker på något helt annat än fötterna när jag vaknar och försöker se allt i ett större perspektiv. För jag vet ju att det fört med sig så himla mycket positivt och att vissa saker bara helt osannolikt har löst sig själva, som om det vore meningen att jag ska vara lite funktionshindrad...
 
Hursomhelst började jag nästan skratta när jag läste lite i cyklingstidningen igår. Jag hade lite svårt att bestämma om jag skulle följa programmet för otränade, motionärer eller elit. Otränad elit? Eller totalt pucko kanske? Äh, jag har beslutat mig för att jag får vara nöjd om jag kan cykla någorlunda i maj och juni, och att målet snarare är Målet än själva Tiden. Så jag bestämde mig för att hitta på ett eget program, kallat vänt å skåda.
Men hörni, vad har jag egentligen gett mig inpå - 300km cykling för ett otränat elit-pucko? Samtidigt lockar efteråt-känslan något alldeles otroligt. Naturligtvis vill jag ju inte riskera hälsan, men jag kastar inte in handduken i första taget. Jag har ju hela dagen på mig!
 
Nu till det mest intressanta (?). Imorgon får jag domen om tandställningen! Förhoppningsvis slipper jag gummibanden och får tid till THE MAKEOVER. Jag har haft gummibanden 24h i dygnet i 6 veckor, förutom en dag då jag glömde bort det i 10h.  Jag hoppas och tror att mitt engagemang ändå är tillräckligt :)
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar