lördag 12 mars 2016

Nedräkning

Vilken uppdaterad blogg vi har, oujee!

Nåja, tänkte skriva några rader med temat "nedräkning".

Just nu är det:
- 9 månader sedan senaste löplänken.
- 5 dagar kvar på den bästa praktiken någonsin.
- 8 dagar kvar tills mitt första riktiga jobb börjar (well, det har jag upplyst er om sådär 3387 gånger)
- 19 dagar kvar tills jag förhoppningsvis kan dumpa mina tandställningsgummiband. Samma dag får jag även reda på exakt när skrotet ryker för gott!
- 40 dagar tills jag får min examen.
- 49 dagar tills det nya träningsåret börjar. Senast då borde kroppen och knoppen ha fattat ett beslut om vad som händer med elitsatsningen i nästa år.
- 98 dagar till Vätternrundan.

Jag ansvarar inte för eventuella felberäkningar.

Tänk att det bara är 100 dagar kvar till Vätternrundan! Mitt mål är att cykla 3000km innan jag startar, just nu ligger mätaren på 550km. Jag har tänkt cykla 200 km i veckan från det att jag flyttar tillbaka till Vörå, d.v.s. vecka 12. Men det är klart att det sker på kroppens villkor!

Kanske några av vill veta mera om hur jag tänker kring kommande träningsår? (Om inte: tyng de!) För mig är det inget hysch-hysch kring det, för det är ju en rätt enkel ekvation. En satsning för mig innebär 110 % och då ska kroppen tåla den belastningen. Ska jag satsa nästa år, ja då ska fötterna vara i gott skick i maj.

Jag respekterar att  skidåkningen är en livsstil för vissa och att en del därför tycker att det är roligt att träna och ibland tävla, utan att satsningen är stenhård. Men sådan är inte jag. För mig är det här inget evighetsprojekt, utan jag vill framåt och uppåt. Jag vill inte bara tillbaka där jag varit - det är väl inget mål - utan jag vill bli bättre. Det betyder att satsningen är all-in. I praktiken betyder ju det inget åtta-till-fyra-jobb (läs: knappast något jobb alls), stegvis upptrappning till den vanliga träningsmängden, massa läger och hundraprocentigt fokus på träning, detaljer, vila, kost, återhämtning och utrustning. För att jag ska vara beredd att göra det måste jag ju känna att kroppen håller (det vore ju inte så trevligt att stå utan både jobb och fötter redan i augusti). Jag vet att det finns idrottare som tränat alternativt i flera tävlingsfria säsonger (all respekt åt dem + fem av fem hamburgare), men ett sådant stort sug har jag inte just nu.Jag tänker inte parstaka och cykla hela sommaren med hopp om att det kanske blir bättre till hösten, utan jag vill kunna träna som förut. Annars får det va, för då är det inte roligt längre. Men som sagt, fötternas status i början av maj har nog den tyngst vägande rösten.

Just nu gör jag som jag gjort det senaste dryga halvåret, det vill säga jobbar målmedvetet med rehabövningarna och tänker på hur jag använder fötterna i vardagen. Lite mindre rehab blir det faktiskt, i och med att det blir en hel del cyklande. Vissa dagar känner jag inte av något i fötterna, andra dagar är de ytterst billiga. Som det har varit sedan december i princip. Helt ärligt kan jag säga att suget efter att få träna normalt är enormt mycket större än att tävla i skidåkning just nu! Men det är väl inte så konstigt, man måste väl lära sig att krypa innan man lär sig att gå!

Fanken alltså, när jag har klarat det här, klarar jag ALLT!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar