tisdag 26 april 2016

Framtiden

Hej!

Nu börjar starten för det nya träningsåret närma sig och det börjar bli dags för mig att berätta om mitt beslut om kommande år.

Som jag skrev i ett tidigare är en halvdan satsning inget alternativ för mig, och om jag ska kunna nå dit jag vill måste kroppen tåla den belastningen. Det gör det inte nu. Kan man inte cykla, löpa eller rullskida efter att ha vilat fötterna så gott det går i 8 månader, känns tuffa träningsläger rätt långt borta. Därför kommer jag inte att fortsätta med mitt elitidrottande.

Det finns många beundransvärda idrottare som kämpat många år i motvind, och som kommit tillbaka ännu starkare. Samtidigt finns det också 10 gånger fler idrottare som kämpat minst lika beundransvärt, men som tvingats inse att det inte fungerar. Jag lyfter på hatten åt båda typer, eftersom jag själv inte kan tänka mig att lägga flera år av mitt liv på något som absolut inte garanterar att man ens kommer upp till sin tidigare nivå. För mig ska idrott vara någonting roligt, och det upplever jag inte att den är i nuläget med alla begränsningar.

Jag är sjukt stolt över att jag kämpade och bet ihop under det här året, för jag behöver aldrig titta tillbaka och känna att jag inte gjorde tillräckligt. Jag har besökt otaliga experter och testat femtioelva slags behandlingar och övningar. Jag har, som ni säkert inte har missat, satt själ och hjärta i rehabiliterande träning. Jag har hållit humöret uppe så bra jag bara kunnat (och förlåt till M &P för att det är ni som fått ta smällarna). Men de hopväxta benen kommer att vara kvar hur jag än gymnastiserar och det krävs helt enkelt tid för att irritationen och inflammationen ska lägga sig. Ortopeden Alanen menade att jag bara måste ha tålamod och undvika belastning av fötterna ännu flera månader. Han tillade "voi olla että kipu on pysyvä". Det sista vägrar jag faktiskt att ta till mig, jag ska springa och skida obehindrat ännu, men när vet jag inte.

Sist och slutligen är beslutet ändå rätt enkelt att ta, och till skillnad från många andra som slutar behöver jag knappast ställa mig frågan om det var rätt val - kan man inte träna kan man väl inte tävla heller. Att vända blad i livet nu känns betydligt mera lockande än att (med största sannolikhet) bli en bitter och halt skidsurkärring. Det känns också bra att man både från föreningens och FSS´  sida har stöttat mig hundraprocentigt i mitt beslut. Elitidrottande är trots allt något man håller på med en begränsad del av livet och något som faktiskt är få förunnat. Jag är oerhört tacksam för allt jag har fått vara med om och är lycklig över att mitt sista aktiva år var mitt allra, allra bästa!

Kanske du kan göra en comeback? har några frågat. Det är klart att dörren till skidvärlden alltid står öppen, men jag kan inte utgå från och hoppas på att göra en comeback, då blir jag bara besviken om det visar sig att det inte går. Så officiellt är min skidåkarkarriär avslutad, även om man ska komma ihåg att allt kan hända i rymden!

Och på tal om att vända blad. Jag har fått mitt absoluta drömjobb i Mariehamn!!! Jag kommer från och med augusti att jobba som specialklasslärare i Strandnäs skola, som är Ålands största skola. Och bästa, enligt rektorn. Jag kan knappt tro att det är sant. Drömjobbet. På drömkobben. Direkt efter utexaminering. Det har hänt så många oförklarliga saker på sistone att jag är helt övertygad om att det är meningen att jag ska hitta på något nytt och spännande nu! Men kan ni lova mig en sak: banka till mig med en gummislägga om jag börjar snacka åländska!


P.S. Jag har många att tacka och många bilder att bjuda på, så det här är inte mitt sista blogginlägg!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Lycka till med nya jobbet å flyttningen till Åland. Finns ju släktingar där.
H Roger

Emma sa...

Stort tack Roger, också för att du alltid har muntrat upp mig med dina kommentarer! :)

Skicka en kommentar