lördag 30 april 2016

Känslosam skidavslutning

Igår hade If Minken säsongsavslutning. Det var så roligt att träffa alla igen, men samtidigt var det känslomässigt tufft.


Jag hade tänkt ut en massa smarta saker jag skulle säga om min situation, men när jag väl skulle ta ton blev det väldigt svårt att få något vettigt sagt, halsen stockades och tårarna bara brände bakom ögonlocken. Det hela slutade med att jag stod på scenen och lipade... Jag skulle ju fungera som intervjuare, men ärligt sagt var skallen helt tom så min insats var väl inte den bästa. Jag fick kämpa för att inte snörvla och kände mig allmänt ganska väck.

Det kändes jobbigt att titta på bildspel från den gånga säsongen, att få höra andra åkare berätta om framgångar och målsättningar. Inte för att jag är missunnsam, utan för att jag kommer ihåg mina egna tankar för ungefär ett år tillbaka.
Då åkte jag hemåt med en stor buckla med inskriften "Årets framsteg" och med vetskapen om att jag var uttagen till Elit2017-prjektet. Jag hade ett otroligt stöd från sponsorer och samarbetspartners och hade siktet inställt på att på allvar fightas om mina första världscuppoäng och en plats i B-landslaget. Jag visste att det kunde vara möjligt bara jag tog ännu ett steg framåt och lyckades få ut all min kapacitet.
Tänk om jag då hade vetat att jag ett år senare skulle åka hem från avslutningen med två skitfötter och en (fantastiskt vacker) avskedsbukett.
Det blev på en gång så påtagligt hur annorlunda allting blev och det gjorde mig så himla sorgsen.



Det här är den finaste bukett jag någonsin fått!

Jag är så tacksam för att så många ville prata med mig i går, att ingen skrattade när jag bölade och att så många visade sitt stöd och sin omtanke. Ni kan inte ana hur rörd jag är över ert bemötande. Tänk att man kan få ett sånt stöd av människor man inte känt mer än några år, vilket privilegium!
Trots att jag tycker att gårkvällen var smått pinsam och traumatisk, var den precis det jag behövde för att komma vidare i min bearbetning. Jag har ju försökt hålla mig undan skidvärlden i vinter och sysselsatt mig med annat, och det har jag mått bra av, men jag tror också att jag måste konfronteras med de här känslorna, inte bara trycka undan dem.

Jag vet att jag har gjort rätt beslut och jag vet att jag kommer att trivas väldigt bra med "mitt nya liv". Jag kommer att kunna ta igen allt den jag bortprioriterat och slipper elitidrottens baksida med allt vad det innebär: en konstant press på mig själv, ett inrutat livsmönster, en drös med besvikelser och en massa begräsningar. Flytten till Åland kommer att bli sååå spännande och jag vet att miljöombytet är precis det jag behöver för att vidareutveckla min identitet som den oskidande Emma! Jag har ju ett fantastiskt liv som ska levas! Men samtidigt har ju idrotten betytt så oerhört mycket att mitt val också innebär att en del av mig på ett eller annat sätt försvinner. Alla fina stunder då man får lyckas och glädjas tillsammans, alla dumma och extrema påhitt, alla resor och spännande människomöten, all lägergemenskap och framförallt känslan då man klarat av något som man inte vågat drömma om. Allt det faller bort. Och det är en sorg, det kan jag inte förneka. Men som så många påpekade igår, är det ju helt naturligt att vara ledsen. Det visar ju bara att jag har älskat min sport!

Idag har jag blivit intervjuad av Patrik Sundqvist från ÖT. Jag försökte förhandla mig till en rubrik med en positiv ton, men det gick väl sisådär. Hoppas ändå att de flesta läser själva texten, oavsett vad som står i rubriken! Jag är helt övertygad om att det blir en bra artikel, även om jag liksom er får läsa den först imorgon!

Glada vappen till er alla, hälsar Zorro i sin bikiniflytväst! Han har rusat runt vid villan/arbetslägret halva dagen och har spenderat kvällen i vågrätt läge.

P.S. Tack för tårtan, M&P&O&O älskade den!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Vet du finaste Emma, det här blir bra. Sorg ska sörjas, tankar ska tänkas, förbannelser ska bannas, besvikelse ska få kännas och tårar ska torkas. Och sen ska livet levas och skratten skrattas igen. Allt har sin tid och du är klok som låter allt kännas just som det känns för stunden. Sällan blir det bättre av att man trycker bort det. Lycka till med planeringen framöver, ska bli spännande att följa din flytt och jobbstart. Hoppas bloggen får flytta med dej till Åland. Kram!

Coachen

Emma sa...

Tack Coachen för dina fina ord och lyckönskningarna, jag blir så rörd! Jag har ännu inte kommit fram till vad jag ska göra med bloggandet, men det låter ju bra om jag får en följare i alla fall! Vi ses snart, hoppas jag! :D

Skicka en kommentar