söndag 29 maj 2016

Sista helgen som Vöråbo

En sentimental känsla smyger sig på... Det här är min absolut sista helg i Rågens rike. Å tänk att precis den här helgen är det världens happening här i centrum. När jag skulle panta flaskor och köpa frukt insåg jag att hela S-markets parkering var fullpackad med bilar. Är det Vörådagarna? Nej. Är det KAJ som uppträder? Nix. Det är handelsbolaget KPO som bjuder på gratis kaffe, tårta, korv och karusellåkning Jag har aldrig riktigt förstått mig på folk som kastar sig i bilen för att få gratis kaffe med dopp, så jädrans dyrt är det väl inte? Det är väl rentav dyrare att åka dit med bil! Nåja, kanske det är det sociala som lockar. Själv ska jag ju heller inte låtsas vara bättre, min frukthandlarrunda slutade med att jag "råkade få med mig" en grillkorv!

Efter 9 månader kan jag konstatera att mitt år i Vörå inte rent idrottsligt blev som jag hade tänkt mig, men ändå långt över förväntan. Jag har fått många nya vänner, haft de bästa grannarna man kan tänka sig och har fått uppleva alla aspekter av landsortsatmosfären. Som när en bilintresserad typ dök upp ur intet förra veckan när min bil inte startade (vilket betyder att mannen i fråga A. var mycket vänlig och omtänksam, och B. var rätt nyfiken, eftersom han troligtvis hade spanat på mig och Marc från något köksfönster). Ni vet, det är både plus och minus när alla känner alla. Sett ur ett större perspektiv är den största vinsten ändå jobbet. Utan mina vikariat här i trakten hade jag inte fått mitt nuvarande jobb och utan det hade jag med största sannolikhet inte eller fått bli specialklasslärare i Mariehamn. Det är nästan skrämmande att inse att livet sist och slutligen består av många små tillfälligheter, som var och en kan innebära en oväntad vändning. Man blir ju nästan stollig om man börjar överanalysera, men häftigt är det!

Hursomhelst börjar jag känna mig mätt på stället. Eftersom syrran inte längre bor här och Andrea lever det välkända kappsäckslivet, har jag under den sista tiden haft för lite jämnårigt socialt umgänge, och utbudet kvällstid är, som ni kan tänka er, inte så svindlande. Det finns ju ingen bio, restaurang eller terrass, bara grillen. Å jag borde skaffa mig en Valtrajacka om jag ens ska våga närma mig den ensam kvällstid. Ofta har jag ju åkt hem eller in till Vasa, men det skulle ju va skönt att bo lite mera centralt! Ingen strand å inget båtliv har de ju heller här, stackarna. Men fiin lindona.

Nåja. Imorgon kommer M&P&A med sin flyttfirma. Resten av veckan bor jag hos Andrea och på lördag blir det skolavslutning och syrrans studentkalas (vid Bjärgas). Damerna hemma har bakat något alldeles kolossalt, så jag ber er att komma och äta er alladeles fördärvade och på så vis rädda min familj från ett 2 månaders förhöjt blodsocker till följd av all förtäring av överblivna bakverk. Samtidigt deltar ni också i välgörenhetsprogrammet ORSFK (Operation Rädda Sjölunds Från Kolesterolet). Nä men skämt åsido, mamma och Manda är verkligt duktiga bagare så ni kan förvänta er nåt mumsimumsigt.

I brist på andra bilder (näe, jag har ingen selfie från när jag åt grillkorven) blir det en studentbild. Fem år har redan gått sedan bilden togs!

 
 
Å vet ni, på torsdag ska vi på klassresa till Särkenniemi. Först trodde jag att jag var dömda att bara titta på och vara tråkig, men icke! Tydligen får alla lärare ett armband när en hel busslast kommer! Jag skäms nästan för de segergester och baletthopp jag gjorde i lärarrummet när jag fick reda på det, jag trodde ju att det inte var accepterat att som vuxen tuta runt på nöjesfält... Är ju alldeles barnsligt förtjust i att åka bergochdalbana, fritt fall och ööh. spöktåget! Det är det bästa som finns, trots att jag blir åksjuk som bara den! Hihi, kan inte låta bli att tänka på när vi på sent 90-tal besökte Liseberg och deras spökhus. Efter 2 minuter var jag tvungen ta till nödutgången (och sedan fick vi faktiskt gå "behind the scenes" för att via tv-skärmar följa med när skådespelarna gjorde livet extra surt för de vuxna som fortsatte). Orsaken till att jag fick ta till nödutgången? Att jag hade med mig en killkompis och en storebror som blev dödsskraja redan i första rummet. Så i ren sympati följde jag med dem. Det är sant! Då var jag en riktig hårding alltså. Nuförtiden är jag ju helblödig, grät senast i morse när jag såg Extreme HomeMakover på tv!

Ska bli bättre på att fatta mig kortare. Å hålla mig till en röd tråd. Jaja.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar